Som jag nämnde lite i mitt förra inlägg, så är jag ju kristen och bibeltroende. Jag försöker att leva så gott jag kan efter bibeln även om jag inte alltid håller måttet, vilket ingen gör eller har gjort förutom Jesus. Men mer om det en annan gång. Jag vill i alla fall förtydliga att jag är absolut ingen som är förmer än någon annan, men jag har funnit en sådan oerhörd frid genom min tro, Gud har helt enkelt gjort storverk inom mig (även om det är en enkel match för honom) och det är något som jag vill dela med er. Eftersom det ändå är en stor del i mitt liv och har lett mig till att vara den jag är idag. Utan Gud hade det varit helt omöjligt. Mitt liv har inte alltid sett ut som idag. Jag har en ganska så krokig och brokig väg fram till dagens datum.
Jag växte upp i ett hem där Gud inte fanns på tapeten över huvudtaget. I princip ingen i min släkt var/är troende på något sätt så just den kristna tron har inte varit något som har varit självklart för mig. Däremot så minns jag att jag som barn ändå hade en viss dragning till Gud. Om jag någon gång möttes av svårigheter så kunde jag på kvällen sätta mig vid sängkanten och be en bön. Så någonstans har det ändå funnits någon sorts tro eller längtan till en tro.
Redan i ung ålder så fanns det många perioder i mitt liv där jag inte mådde bra. Jag kände mig ofta ensam, blev mobbad i skolan och kände mig aldrig behövd eller älskad. Jag visste att mina föräldrar älskade mig men det räckte inte riktigt enligt mig själv. Redan i årskurs 4 började jag känna mig deprimerad och i samma veva utvecklade en ätstörning. Jag tränade massor och försökte hävda mig på så många sätt jag bara kunde, vara duktig och se bra ut. Men jag var aldrig bra nog för att någon skulle se mig eller tillräckligt snygg för att någon skulle tycka om mig. Jag kände mig bara....tom.
Vid ett flertal tillfällen så satt jag och tänkte ut de bästa sätten för att ta mitt liv på utan att någon jag älskade skulle bli sårad. Märkligt resonemang men ville inte såra dom i min familj som faktiskt älskade mig. Men smärtan inombords var för stor för att inte tänka dom tankarna. Jag genomgick en lång period av självskadebeteenden eftersom jag inte kunde avsluta mitt liv och den fysiska smärtan blev min bästa vän. Vid några tillfällen i ett senare skede försökte jag faktiskt att ta mitt liv men här hände någonting väldigt märkligt. Det gick inte. Tro mig, jag försökte, men det gick inte. Det var som att någonting stoppade och det blev omöjligt. Idag, såhär i efterhand kan jag se att Gud faktiskt stoppade mig där och då med tanke på omständigheterna. Så idag är jag oerhört tacksam även om jag vid de tillfällena mest blev arg på mig själv för att jag inte ens klarade utav en sådan liten simpel sak.... Ja ni kanske förstår hur förvriden min hjärna och mina tankar var.
Gymnasiet kom och i samma veva genomgick jag en dålig relation som fick mig att må än sämre.... jag hade helt hängett mig åt att svälta mig tills jag stupade och jag brydde mig inte alls om att överleva.... Även om jag inte var nära döende vad gällde ätstörningen så var det väldigt illa i mina tankar, och jag hatade mig själv till 100%. Allt jag sa var fel, allt jag gjorde var fel och allt jag försökte göra var bara fel. I mina egna ögon. Efter en tid så träffade jag M. Sakta men säkert fick jag lite hopp om att kanske kunna bli älskad.
Problemet som fanns var, att jag hatade mig själv så mycket att jag hade faktiskt svårt att se hur han möjligtvis kunde älska mig, även om jag var glad för det så hade jag svårt att uppskatta vår relation på ett "normalt" sätt. Tiden gick och jag blev gravid med vår äldsta son. Jag hade fortfarande problem med ätstörningen vilket gav graviditeten en liten dålig start i och med att jag inte åt tillräckligt. Graviditeten var aldrig inom någon sorts risk men jag fick verkligen anstränga mig för att närma mig en något sånär sund livsstil för barnets skull. I samma veva, så gav jag också mitt liv till Herren. Någonstans i all nöd och uppgivelse (eftersom jag bara var 17 och skulle fylla 18 år) så närmade jag mig Gud, mitt sista men absolut bästa hopp. Efter den här tiden så blev allting klart bättre men mina problem fanns ändå kvar, för att jag inte ville lägga dem åt sidan. Även efter barn nummer 2 så hade jag problem med ätstörningen och dåliga tankar, även om det var mycket bättre. Någonstans så fanns min rädsla att jag inte skulle duga utan allt skrot i mitt liv som jag samlat på mig och byggt upp som små hus-gudar. Vem vore jag ens utan alla problem? Sommaren 2013, två år efter vårt andra barn så hade jag bestämt mig för att köra på oavsett vad som hände. Jag mådde så dåligt (trots relation med Gud och en underbar familj) och jag såg ingen annan väg. Så vipps, var jag 100% fast igen fastän jag innerst inne inte riktigt ville, men jag kunde inte stoppa det. Ett halvår senare, låg min man i magsjuka en kväll....han sov nere på soffan och jag uppe i vårt rum. Jag hörde hur dåligt han mådde och någonstans inom mig så trillade poletten ner så att säga. Det slog mig helt plötsligt, att hans mående får mig att må dåligt men inte mitt eget fastän det är lika illa och håller i sig mycket längre än en magsjuka, vad höll jag egentligen på med? Jag ställde mig på knä i sängen och grät ut till Gud, jag ville inte vara fast i det här en enda dag till, jag ville vara fri! Och i exakt samma ögonblick, försvann ALL min strävan efter en bättre kropp.... jag kände mig såååå lättad. Ett stort berg flyttades från hela min kropp. JAG VAR FRI! Morgonen efter så klev jag upp och gick raka vägen till soptunnan med vår personvåg och förvisade den från vårt hem. Men glada steg gick jag och berättade för min man vad som hade hänt. Och vilken glädje! Sedan den dagen har jag hålla mig borta från det eländet. Frestelserna kommer, ibland kommer de ofta och ibland väldigt starkt men jag har ändå trots allt aldrig haft ett driv till att hamna i dom tankebanorna längre. Men jag är övertygad om att det är Guds verk, för jag hade aldrig klarat utav det på egen hand. Med denna händelse så kom också ett mycket bättre allmänt mående och mina dåliga dagar minskade drastiskt. jag kunde börja leva igen för första gången på så oerhört många år. Jag orkade äntligen också vara mamma till mina barn. Jag fick en sådan energi så jag orkade med dom på ett helt annat sätt än innan.
Det finns en del andra saker som Gud har gjort i mitt liv men jag tror att detta räcker för denna gången, jag spar lite till ett annat inlägg. Men faktum är, Gud har förändrat mig inifrån och ut, och om jag kan bli fri från mina problem så kan andra också bli det. Ge Gud en chans, låt honom få ta hand om dina problem så att du kan få leva ett liv utan slaveri. för mig så var det främst ett mentalt slaveri men det finns så klart andra typer som Gud kan leda dig till rätta med. Ja det var mina tankar för idag. Jag hoppas att ni orkat läsa. Berätta gärna er historia om ni vill, jag tror det finns många såna här berättelser att dela som kan vittna om Guds kärlek till oss och om hans oerhörda storhet.
ความคิดเห็น