En av de mest diskuterade teologiska ämnena genom kyrkohistorien är innebörden av att
människan är skapad till Guds avbild – Imago Dei. Handlar det om förmågan att tänka
rationellt? Eller att tänka och handla moraliskt? Handlar det om den kreativa förmågan? Eller
människans relationella egenskaper? Troligen är allt detta pusselbitar av sanningen. Men
Bibeln själv ger en (ofta förbisedd) antydan om innebörden av att människan är Guds avbild:
”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och
kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:27)
Man och kvinna. Det finns någonting i de två könen som är en avspegling av Gud själv.
Tillsammans ger de en mer fullkomlig bild av Honom. Vårt samhälle är just nu mitt uppe i ett
gigantiskt ideologiskt projekt av att försöka utplåna alla könsskillnader. På det viset utplånar
man samtidigt en del av Guds avbild. Därför är det av yttersta vikt att vi får en sund och
biblisk syn på könen. Den bibliska undervisningen om könen är varken stereotyp eller
androgyn. Den är inte heller komplicerad, utan enkel och anpassad för att fungera för alla
människor i alla tider och kulturer.
Redan i skapelsen läggs grunden för Guds syfte med mannen och kvinnan. Vi läser i Första
Mosebokens första och andra kapitel:
26 Gud sade: ”Låt oss göra människor [adam] till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets
fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på
jorden.” 27 Och Gud skapade människan [adam] till sin avbild, till Guds avbild skapade han
henne, till man [zakar] och kvinna [neqebah] skapade han dem [ordagrant hankön och
honkön]. 28 Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er,
uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som
rör sig på jorden.” […] 31 Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.
Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen. […]
4 Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, när Herren Gud hade gjort
jord och himmel. 5 Markens alla buskar fanns ännu inte på jorden och markens alla örter hade
ännu inte vuxit upp, för Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen
människa [adam] som kunde bruka den. 6 Men en dimma kom upp ur jorden och vattnade
hela marken. 7 Och Herren Gud formade människan [adam] av jord från marken [adama] och
blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan [adam] en levande varelse. 8 Herren Gud
planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan [adam] som han hade
format. 9 Och Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och goda
att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. […]
15 Herren Gud tog mannen [adam] och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara
den. 16 Och Herren Gud gav mannen [adam] denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i
lustgården, 17 men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter
av det ska du döden dö.”
18 Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen [adam] är ensam. Jag ska göra en
medhjälpare [ezer] åt honom, en som är hans like [neged].” 19 Herren Gud hade format alla
markens djur och himlens alla fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen [adam] för att
se vad han skulle kalla dem. Så som mannen [adam] kallade varje levande varelse, så blev
dess namn. 20 Och mannen [adam] gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och
markens alla vilda djur. Men åt Adam [adam] fanns ingen medhjälpare [ezer] som var hans
like [neged]. 21 Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen [adam]. När han hade
somnat, tog han ut ett av hans revben [tsela] och fyllde dess plats med kött [basar].
22 Och Herren Gud byggde en kvinna [ishshah] av revbenet [tsela] som han tagit från
mannen [adam] och förde fram henne till honom [adam]. 23 Då sade mannen [adam]:
”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött [basar] av mitt kött [basar]. Hon ska heta kvinna
[ishshah], för av man [iysh] är hon tagen.” 24 Därför ska en man [iysh] lämna sin far och sin
mor och hålla sig till sin hustru [ishshah], och de ska bli ett kött [basar]. 25 Och mannen
[adam] och hans hustru [ishshah] var båda nakna utan att vara blyga för varandra. (1 Mos
1:26–2:25)
Om du hängde med i de hebreiska orden så såg du att det finns olika ord för mannen här.
Adam betyder människa, medan iysh betyder man eller make. Det är först efter kvinnans
skapelse som ordet iysh används. En teori som man ibland kan höra är att den första
människan var både man och kvinna innan han/hon delades i två delar genom att Gud tog en
sida (tsela kan betyda revben eller sida) av människan och gjorde kvinnan, medan den andra
sidan blev mannen. Denna teori stämmer dock inte med Nya Testamentets teologi där Paulus
tydligt uttrycker att mannen skapades först, och att kvinnan kommit från mannen (1 Kor 11:7-
12).
Mannen är alltså ursprungsmänniskan, den förstfödde. Att vara förstfödd har en speciell
betydelse i Bibeln. Den förstfödde är en representant för familjen, med ett särskilt ansvar för
familjens trygghet och välbefinnande. Den förstfödde i varje familj skulle helgas åt Herren (2
Mos 13:2, Luk 2:22-23). Även i vår kultur idag har ofta storasyskon en särskild ställning och
auktoritet i familjen. Det betyder inte att de är mer viktiga och värdefulla än de andra
syskonen, utan att de har ett speciellt inflytande och ansvar för familjen. Det skapar ordning
och trygghet. På samma sätt indikerar skapelseordningen att mannen som den förstfödde är en
representant för hela mänskligheten, inte för att han är viktigare eller mer värdefull än
kvinnan, utan för att Gud gett honom ett särskilt ansvar. Ett ansvar som inte handlar om
privilegier, utan snarare om en tyngre arbetsbörda. Det är därför som mannen, Adam, ställs
ansvarig för syndafallet, trots att det var Eva som syndade först (Hos 6:7, Rom 5:14, 1 Kor
15:22).
Mannen får en tydlig uppgift av Gud: han sätts i trädgården för att odla och bevara den (2:15).
Häri finns mannens skapelsesyfte: att arbeta, förvalta, bygga upp, försörja och beskydda.
Detta är ett syfte som alla män kan efterleva! Det är ingen snäv könsroll, utan ett djupt och
brett syfte som kan appliceras för alla tänkbara män i alla tänkbara situationer.
När Gud skapar världen så säger han gång på gång ”Det var gott!”. Men så plötsligt i vers 18
så säger Gud för första gången att något inte är gott, nämligen att mannen är ensam. Han
behöver en like, en neged. Ordet neged betyder mitt emot, motsatt, framför, motsvarande. Det
handlar inte om en kopia, utan om en likvärdig motpol. Djuren är ingen neged, de är
underlägsna mannen, men med kvinnan är det annorlunda. Hon är ”ben av hans ben och kött
av hans kött”, det vill säga hon är lik honom. Betoningen här är inte på olikheten mellan man
och kvinna, utan på likheten.
Kvinnans är mannens medhjälpare, hans ezer. Många gånger har ordet ”medhjälpare” tolkats
negativt, som att kvinnan skulle vara av mindre betydelse än mannen. Men vi har ju redan sett
hur viktig kvinnan är för både Gud och för mannen - utan henne är det inte gott. Hennes roll
är avgörande. Ordet Ezer (medhjälpare) finns på flera ställen i Bibeln och används ofta som
en beskrivning för Gud. T.ex: ”Men jag är svag och fattig. Gud, skynda till mig! Du är min
hjälp [ezer] och min befriare. Herre, dröj inte!” (Ps 70:6). Den Helige Ande är vår hjälpare
(Joh 14:16). Om Gud kan vara en hjälpare, så kan det omöjligt betyda att hjälparen är mindre
värd eller betydelsefull än den som blir hjälpt.
Förutom att vara en hjälpare beskrivs kvinnan också som en livgivare, vilket framkommer i
kapitel 3, vers 20: ”Mannen gav sin hustru namnet Eva, för hon blev mor till allt levande.”
Häri finns kvinnans skapelsesyfte: att hjälpa, stödja, ha omsorg om, att uppliva och bli moder.
Om mannen är skapad för att förädla jorden så är kvinnan skapad för att förädla människor.
Inte enbart genom att föda biologiska barn, utan genom att ge liv och skönhet till alla omkring
sig. Även detta är ett syfte som alla kvinnor kan efterleva! Det är ingen snäv könsroll, utan ett
djupt och brett syfte som kan appliceras för alla tänkbara kvinnor i alla tänkbara situationer.
Mannen och kvinnan har också ett gemensamt skapelsesyfte: att föröka sig och att råda över
skapelsen (1:28). I äktenskapet förenas de sexuellt, de återgår till ursprunget och blir ett kött,
och genom denna förening blir de medskapare med Gud själv. Därför kan äktenskapet aldrig
vara på något annat vis än mellan en man och en kvinna. Våra fysiska kroppar vittnar om vårt
skapelsesyfte: mannens storlek och styrka gör honom mer anpassad för att arbeta och
beskydda, medan kvinnans mjukhet och moderliv är anpassade för att hjälpa och ge liv. Deras
kroppar passar ihop som två pusselbitar, de är gjorda för varandra. De kompletterar varandra
på alla sätt. Och när Gud såg på sin fullbordade skapelse sa han: ”Detta är mycket gott!”
(1:31)
Hanna Fryxelius
Comments